Kamrater, Norrtäljebor, förstamajfirare!
Vilken fantastisk uppslutning. Unga. Äldre. Rospiggar sedan generationer. Inflyttade från Sigtuna eller Somalia. Ni är alla lika välkomna hit. Vi delar tron på ett rättvist och jämlikt samhälle.
Jag fyllde 50 år i vintras. Mycket i samhället har blivit bättre sedan 1976. Men annat har också gått åt fel håll. Klyftorna i samhället ökar, de rika blir ännu rikare, medan de flesta löntagares reallöner står still. Faktum är att jämlikheten i Sverige var bättre för femtio år sedan när jag var liten. Visst fanns stora löneskillnader även då – men inte större än att direktörer, undersköterskor och betongarbetare kunde bo i samma områden, ha barn i samma skolor, ta del av samma sjukvård…
Entydig forskning visar att ett jämlikt samhälle är ett bättre samhälle:
Vi vet att ett lands genomsnittliga hälsa, livslängd och utbildningsnivå är direkt kopplat till graden av jämlikhet.
Vi vet att våld och kriminalitet minskar när färre människor lever i ekonomisk utsatthet.
Vi vet att demokratin stärks när vi minskar polariseringen mellan ”folk” och ”elit”. För två veckor sedan fastställde Vänsterpartiets kongress en partiskatt som innebär våra folkvalda vänsterpartistiska politiker inte ska tjäna nämnvärt mer än det folk som väljer dem. Här i Norrtälje har Vänsterpartiet i tre år kämpat för att politikers arvoden ska vara rimliga och rättvisa. Vi kom en bit på vägen, men till slut stod vi ensamma i den kampen när de stora elefanterna skulle dela upp miljonerna mellan sig själva. Vi är likväl fortsatt övertygade om väl avvägda arvoden är viktiga för förtroendet för våra politiker.
Men vi behöver egentligen inga torra fakta och forskning för att förstå det här med jämlikhet. Kamrater, vi vet ju, vi känner i våra kroppar att ett rättvist och jämlikt samhälle är den enda möjliga vägen framåt.
Tidögänget som styr vårt land bryr sig varken om forskning eller intuition. De går i motsatt riktning. Sänkta skatter för miljardärerna. Skatteavdrag för att låta rengöra poolen och polera matsilvret. Samtidigt som resurserna till välfärden minskar. Under Tidögängets styre har Sveriges jämlikhetsindex rasat till den europeiska bottenligan.
Tidögängets politik för att öka de ekonomiska klyftorna brukar förtäckas i tomt prat om individuell frihet – att var och en i samhället skulle ha den position den förtjänar. Dessutom hörs ofta argument om att stora löneskillnader skulle gynna företagarandan, riskviljan och sysselsättningen.
Det här resonemanget brukar kallas för hästskitsteoremet. Hästarna ska ha så mycket havre att det blir lite spill till sparvarna.
Då har man nånstans glömt av alla de många som bär det här samhället på riktigt. Arbetarna. Löntagarna. Marknadsförare och verkställande direktörer kanske vi skulle klara oss utan, men föreställ er själva det kaos som skulle utbryta om vårt lands barnskötare gick ut i strejk en vecka.
Allra mest påfallande blir ojämlikheten i vårt samhälle när vi tittar på klimatomställningen. Skillnaden i utsläpp mellan inkomstgrupper är slående, både i Sverige och globalt. Samtidigt är det sårbara samhällen och människor som lever i fattigdom och utsatthet som drabbas hårdast av klimatkrisens konsekvenser i en slags dubbel orättvisa.
De superrika släpper ut mängder av koldioxid genom sin extravaganta livsstil med jetplan, stora bostäder och bränsleslukande bilar. De superrikas livsstil skapar också en önskan hos allmänheten som vill leva likadant. Vi har helt enkelt inte råd med de superrika. En person från den procent av de allra rikaste i Sverige släpper ut tio gånger så mycket koldioxid som en person från den hälft av befolkningen med lägst inkomst. Det här är nedslående siffror, men ger också hopp: Om de allra rikaste bara anpassar sitt levnadssätt till medelsvensken har vi kommit otroligt långt i klimatarbetet.
Kamrater, om drygt fyra månader går Sverige till val. Nu har vi chansen att vända utvecklingen. Alla de föregångare som stått på första maj allt sedan Kata Dalström 1895 och talat om ett bättre, rättvist och jämlikt samhälle har ofta möts av ett ”det går inte, det är omöjligt”. Samma idag. Men historien har ju gett oss rätt, det omöjliga blev möjligt: kvinnlig rösträtt, åtta timmars arbetsdag, lagstadgad semester. Vi ger inte upp. Vi vet att sann jämlikhet är den enda vägen framåt. I ett jämlikt samhälle är allt möjligt. Leve första maj